En ny forskningsstudie från SLU visar att det är den växande skogen som är avgörande för kolbalansen i de brukade områdena i norra Sverige och inte markens koldioxidavgivning som ofta hävdas. Resultatet kan bli ett viktigt inlägg i debatten om kolsänkor, menar Skogsindustrierna.
Det är Matthias Peichl, professor i skogslandskapets biogeokemi vid SLU, som är ansvarig för studien som publicerats i tidskriften Global Change Biology.
Målet för studien har varit att skapa en heltäckande bild av kolbalansen i de olika bestånden för den brukade skogen i norra Sverige.
Forskarteamet har undersökt markens och vegetationens koldioxidupptag i 50 olika skogsbestånd vid flera olika tillfällen och Matthias Peichl konstaterar att det är den växande skogen som är avgörande.
– Vi har tittat på hur mycket kol som tillförs genom fotosyntesen och hur mycket som återgår till atmosfären genom nedbrytning. Vår studie visar att det är trädens tillväxt som är avgörande, och inte markens koldioxidavgivning, för skogens kolupptag i de undersöka skogslandskapen, säger Matthias Peichl.
Enligt Mattias visar studien snarare att markens koldioxidavgivning efter en avverkning är tämligen konstant och inte den koldioxidbomb som det ofta hävdats.
– Vi ser att markvegetation som gräs och olika örter snarare hjälpte till att binda kol de första åren efter en avverkning innan de växande träden tog över efter 8–9 år. Det är nästan som ett samarbete.
Studien visar även att den skogsskötsel som hör till ett aktivt skogsbruk är en avgörande faktor.
– Gallring, röjning och gödsling som hör till det normala brukandet av skogen, samt att välja rätt anpassade trädtyper, är viktiga faktorer som påverkar tillväxten i skogen och därmed skogens förmåga att binda kol, säger Matthias Peichl.
En EU-lagstiftning om att skapa större kolsänkor från skog och mark för att klara klimatmålen har nyligen antagits. Målet är att EU:s samlade kolsänka ska uppgå till 310 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2030.
För att klara det har medlemsstaterna fått individuella mål och enligt Skogsindustrierna har Sverige där fått det största betinget – att öka sin kolsänka med 4 miljoner till 2030.
Skogarna i det norra barrskogsbältet är viktiga i EU: s strategi, men Skogsindustrierna menar att det saknats relevant forskning kring hur mycket kol de norra områdena kan binda. I och med SLU:s nya forskning finns det.
Linda Eriksson, ansvarig för Skogspolitiska frågor på Skogsindustrierna, menar att denna forskning innebär att det numera finns belägg för att tänka om kring att lämna skogen stående.
– Det bekräftar vad vi hela tiden har hävdat. Nämligen att det aktiva skogsbruket är nyckeln till att upprätthålla den här viktiga tillväxten. Att låta skogen stå leder till en avtagande effekt för koldioxidbalansen eftersom tillväxten minskar i en sådan skog.
Ett viktigt mål för Matthias Peichl och hans kollegor har varit att kunna fastställa kolbalansen i de aktivt brukande skogarna i norra Sverige genom att studera de olika faserna i det aktiva skogsbruket för att på så sätt skapa ett jämförelsematerial.
– Nu har vi en referens för hur mycket kol den brukande och växande skogen binder i de här områdena. Nästa steg är att göra samma studier på andra skötselalternativ som hyggesfritt eller där man lämnar skogen att stå för att kunna jämföra dem, konstaterar Matthias Peichl.