Ett av de roligaste aprilskämten jag hört var ett misslyckat sådant, men det säger en del om en av de största makrotrenderna idag, den pågående elbilsboomen. Det var Volkswagen Group of America, det europeiska bilmärkets amerikanska division, som kom på det. Bilmärket gick ut med att det skulle byta namn. Från Volkswagen till Voltswagen. Namnbytet skulle förstås spegla den pågående elbilstrenden och, underförstått, ta den globala makrotrenden elektrifieringen ett steg längre än konkurrenterna. På radio kunde man höra förbryllade radiopratare slå sina kloka huvuden ihop - visserligen är elektrifieringen en viktig trend men att byta namn på ett av världens mest kända bilmärken, som funnits i mer än 80 år, var inte det en smula överdrivet? Märkligt var också att namnbytet bara skulle gälla regionalt. Det spekulerades även i om det kunde vara ett aprilskämt, men det kunde knappast heller vara eftersom det var några dagar kvar till 1 april. Så gick diskussionerna som undertecknad, lika förundrad, tog del av. Det skulle senare framkomma att det VAR ett aprilskämt, som läckt till media från Volkswagens amerikanska huvudkontor några dagar för tidigt, fått vingar och blivit viralt.
Att skämtet ens kunde tas på en tillstymmelse till allvar och fick ett så stort genomslag säger en hel del om elbilstrenden och i ett större sammanhang, elektrifieringen av världen. Det tycks inte finnas några gränser för hur stora satsningar politiker är villiga att göra för elektrifieringen av fordonsflottan och industrin. Och för att tillgodose de extrema elbehoven det ofrånkomligen leder till trummar de in att vi måste bygga ut förnybar kraft, framför allt sol- och vindkraft, exponentiellt. Elektrifieringen verkar ha blivit ett självändamål när politiker, företag och aktieägare samtliga rusar åt samma håll, och i bara farten glömmer man bort att elbilsboomen också är svaret på en utmaning, som stavas mobilitet. Den kan förstås lösas på andra sätt, genom till exempel fler och snabbare tåg.
Nu har dock röster höjts som ifrågasätter om megainvesteringarna är så kloka ur ett återbetalningsperspektiv. Riksrevisionen har till exempel beslutat sig för att granska det statliga gruvbolaget LKAB mot bakgrund av de mångmiljardbelopp bolaget tänker lägga på koldioxidfri järnsvamp. Kommer investeringarna på uppemot 400 miljarder någonsin att betala sig – det är ju trots allt skattebetarnas pengar de hanterar och de som får stå för notan om kalkylerna inte håller. Nyligen levererade flera kända forskare en liknande bredsida mot uppstickaren H2 Green Steel, där knäckfrågan är densamma: hur ska de astronomiska kostnaderna för ny el som investeringarna förutsätter lösas? Kritiken kommer inte en dag för tidigt och tjänar som ett nyttigt korrektiv till elektrifieringsvurmen som alltmer börjar likna en bubbla.
Järnsvamp och elbilar i all ära, men det finns faktiskt andra viktiga, hållbara industrier i Sverige som staten och politikerna skulle kunna göra mer för. Skogsindustrierna exempelvis, som bekant en av Sveriges främsta exportnäringar. När branschorganisationen Skogsindustrierna nyligen arrangerade konferensen Framtidsmötet pressades Sveriges EU-minister Jessika Roswall på svar kring vad hon gör för att få gehör för svensk skogsindustris intressen i Bryssel. Åhörarna fick nöja sig med ett allmänt, till intet förpliktande tal om att regeringen verkar för att öka förståelsen för svenskt och finskt skogsbruk. Det är tråkigt att regeringen inte bjuder EU-kommissionen tuffare motstånd, särskilt i en tid när starka krafter i EU vill rycka undan mattan för skogsbruket på det sätt som det bedrivs i dag i Sverige. I stället för att främja skogsbruket och alla dess produkter som är av avgörande betydelse för klimatomställningen, verkar EU:s detaljregleringar syfta till att begränsa det. Läs mer om Framtidsmötet i det här numret av Nordisk Papper & Massa!
Trevlig läsning!
Simon Matthis