Nära kopplad till både klimatförändringarna och hotet mot den biologiska mångfalden är frågan om markanvändning, som seglat upp som en av vår tids stora ödesfrågor. (Men kanske bör man nu hellre prata om areaanvändning, för det handlar också om hur havsytor och havsbottnar ska få nyttjas).
Det är ofta kritik av skogsindustrins markanvändning som anas i bakgrunden då skogsindustrin i svepande ordalag anklagas för att inte ta klimat- och miljöfrågor på tillräckligt stort allvar. För det är faktiskt svårt att hitta något annat att anmärka på. Skogs- och massa- och pappersindustrin är bäst i klassen när det gäller använda fossilfri energi innanför fabriksgrindarna. Naturligtvis finns utrymme för förbättringar i transportledet men det gäller all tillverkningsindustri. När det gäller skogsindustriernas produkter så bidrar de direkt till att minska klimatnedbrytande verksamheter genom att ersätta fossilbaserade råvaror mot fossilfria dito. I förbigående kan det vara värt att notera dessa produkters höga exportvärde då bara en bråkdel av detta utgörs av import, vilket gör denna industri särskilt konkurrenskraftig idag då den svenska kronan är rekordsvag.
Inte heller kan man med fog säga att skogsindustrin sätter energiförsörjningen under särskilt svår press, då ett stort antal bruk är självförsörjande på energi.
Kritiken av skogsindustrins markanvändning är särskilt allvarlig eftersom EU:s beslutsfattare lånat den sin röst. I klartext ifrågasätter de om skogsindustri överhuvudtaget ska få bedrivas på det storskaliga sätt som Sverige och Finland är i stort sett ensamma om i Europa.
EU-kommissionen gick nyligen ut med att de vill betala skogsägare för att inte bruka skogen. Skogen ska stå orörd kvar och fungera som kolsänka, om EU-kommissionen får bestämma. Nyligen kunde man i ett europeisk radioprogram höra sägas att en av de viktigaste bidragande orsakerna till att Europa värms upp snabbare än någon annan kontinent (!), är ”de många vita fläckarna i norr”.
De ”vita fläckarna” förklarades inte närmare, men det stod snart klart att det var kalhyggen som åsyftades. EU-kommissionen bedriver sedan länge ett lågintensivt krig mot kalavverkningar. Förra året läckte ett dokument från kommissionen av vilket det framgick att man helt vill stoppa kalavverkningar och skydda betydligt mer skog än idag.
En misstanke som smyger sig på en är att EU:s bild av kalavverkningar och kalhyggen inte uppdaterats på länge. Men om nu kalhyggena spelar en sådan nyckelroll för klimatuppvärmningen borde EU:s byråkrater ta frågan på ett större allvar och sluta prata om ”vita fläckar i norr”.
Dagens avverkningar har lämnat de storskaliga kalhyggena som fanns på 1960-talet bakom sig och ledstjärnan idag stavas ståndsortsanpassning och åtgärder för att främja biologisk mångfalden.
Men beslutsfattarna i Bryssel verkar hursomhelst ointresserade. De verkar också se mycket större klimatnytta med elbilar, litiumgruvor, halvledare och fossilfritt stål än med skogsindustrins produkter. Det är nämligen dessa sektorer som EU strör pengar över genom direkta eller indirekta stöd, som när de ger tummen upp för statliga subventioner i mångmiljardklassen. Skogsindustrin har ingenting att hämta i de välfyllda kassorna.
EU:s skogspolitik skapar osäkerhet om hur skogsindustrin ska klara sin råvaruförsörjning. I enlighet med förordningen för markanvändningssektorn (LULUCF) förväntas Sverige leverera EU:s största kolsänka fram till 2030. Men kommer EU att låta sig nöjas med det - om inte avverkningsnivåerna samtidigt kraftigt minskar? Kanske införs då nya, ännu mer betungande regelverk för att helt slå undan benen på denna industri, som trots allt är en av landets största exportgrenar och av stor betydelse för hela samhällsekonomin.
Trevlig läsning!
Simon Matthis