Batteritillverkaren Northvolts uppgång och fall har sänt chockvågor över hela världen och dragit med sig hundratals andra företag i raset. Inte bara i Sverige. Senast i raden är ett portugisiskt litiumraffinaderiprojekt som på grund av Northvolt-debaclet inte ser ut att bli verklighet.
Har luften gått ur den gröna investeringsvågen? Det är nog för tidigt att säga, men investerarna har säkert blivit försiktigare. De håller i plånboken längre innan de vågar satsa i framtida megaprojekt i grön teknik med tveksam lönsamhetskalkyl. Northvolt är inte det enda överambitiösa hållbarhetsprojektet som tvärbromsat den senaste tiden.
För ett par år sedan räckte det med att ett projekt låg ”rätt i tiden” i fråga om hållbarhet och cirkulära lösningar för att övertyga investerare. Nu krävs betydligt mer.
Textilåtervinningsföretaget Renewcells konkurs i början av året är ett skolexempel på det: en mer cirkulär lösning än Renewcells är nämligen svårt att föreställa sig. Det har sagts att konkursen berodde på ”strukturella hinder” för den cirkulära ekonomin, men det är nog inte hela sanningen. Som Nordisk Papper & Massa skrivit om tidigare kan greenwashing-fenomenet, paradoxalt nog, ha spillt över på Renewcell och legat dem i fatet. Men den viktigaste anledningen till att det går motigt för de gröna initiativen är nog att de helt enkelt har blivit för många. Visserligen strösslar EU frikostigt miljarder över dem – men inte ens de medlen räcker för allt.
Nu är det inte bara startup-bolag inom greentech som tvingas skruva ner ambitionsnivån. Även mångmiljardindustrier drar i handbromsen för projekt de själva driver. Ett av världens största stålföretag, Arcelor Mittal, har sagt att de lägger sin megasatsning på grönt stål på is – med en budget på 1,8 miljarder euro - så länge EU-kommissionen inte ställer upp som garant för den europeiska stålindustrins överlevnad.
Man kan se en parallell i att somliga vill att svenska staten borde gå in som ägare i Northvolt, med argumentet att den gröna omställningen måste räddas till vilket pris som helst, eftersom alternativet inte ens är tänkbart.
Men stämmer det? Är alternativet verkligen en klimatkatastrof? Ofta målas vindkraften upp just så, som en sista bastion mot ett apokalyptiskt klimatscenario. Eller som själva kärnan i den gröna omställningen.
Nyligen ställde till exempelvis en av SVT Rapports reportrar frågan om inte de stora investeringarna i kärnkraft ”riskerar att stoppa upp vindkraftsutbyggnaden” (!) Som om vindkraften vore ett kulturarv att slå vakt om. Den gröna energiomställningen skulle faktiskt klara sig utmärkt utan vindkraft – med vattenkraft och utbyggd kärnkraft. Den industrialisering av landskapet, till havs eller till lands, som vindkraftsutbyggnaden innebär, klarar sig både människor, djur och natur, helst utan.
Det är nämligen inte bara vindkraft som innefattas av begreppet den gröna omställningen. Det är ett begrepp som rymmer alltifrån hållbart skogsbruk, fossilfria materiallösningar och transporter, vätgas, elektrifiering, elbilsbatterier och hela deras leveranskedja, till exempel sällsynta jordartsmetaller. Många av dessa intressen kolliderar dessutom, till exempel skogsbruk och skydd av den biologiska mångfalden, och ju fler saker man vill ska vara med i den gröna omställningen, desto fler lär också konfliktytorna bli.
Kanske vore det dags att prioritera bland de hållbara lösningarna, allt kan inte vara lika angeläget. För klimatet är det bästa just nu kanske inte att ersätta koleldade masugnar med vätgasdrivna anläggningar, som prompt måste drivas med grön vätgas, när stålindustrin i världen står på knäna på grund av låg efterfrågan. Man kan också dra ned på verksamhet som inte behövs - till samma klimatnytta. Detsamma gäller förstås elbilsmarknaden.
Så har vi exempel på motsatsen: satsningar som måste vara självskrivna i varje definition av den gröna omställningen, även i en mycket snävare variant av densamma. Dit hör naturligtvis CCS, koldioxidinfångning och -lagring, tekniken som går ut på att koldioxid från industrianläggningar separeras innan de släpps ut i atmosfären. Tekniken kommer visserligen med en skyhög prislapp – men kostnaderna kan minska drastiskt om CCS skalas upp.
CCS är en högintressant teknik för inte minst massa- och pappersindustrin. Ett sådant projekt leds av finska Metsä Group som är noga med att framhålla att något investeringsbeslut inte är fattat än. En sådan anläggning, för eventuell implementering i Metsäs så kallade bioproduktfabrik i Kemi i norra Finland, skulle eliminera fyra miljoner ton koldioxidutsläpp från befintlig tillverkning av, märk väl, produkter där det redan finns en efterfrågan. Om tekniken i sig sedan skapar restflöden som skulle kunna användas för nya produkter, är en annan fråga, en ekonomisk fråga, men ur klimatsynpunkt fyller CCS redan sin funktion i infångnings- och lagringssteget.
Trevlig läsning!
Simon Matthis