Samtliga sulfatmassabruk i Sverige är medlemmar i Sodahuskommittén, som under sina återkommande möten diskuterar hur sodapannor ska drivas på ett säkert sätt, samt aktuella skador på sodapannor och vad man kan lära sig av dem. Vissa frågeställningar får idag mer fokus jämfört med för tio år sedan, vilket bland annat teknik- och materialutvecklingen bidragit till.
– En skillnad är att man pratar mycket mer om mänskligt beteende idag. En annan trend är att styrsystemsfrågor diskuteras mer då styrsystemen förändrats till bland annat Net Buss-system, säger Hans Holm, gruppchef på Afry och före detta ordförande för Sodahuskommittén.
Sodapannehusen är de största och oftast också högsta byggnaderna inne på massabruken. Inte sällan de äldsta också. Nestorn finns på Billingsfors bruk och den sodapannan är från början av 1960-talet. Av kostnadsskäl byts hela sodapannor sällan ut, omfattande ombyggnader är däremot mycket vanliga. Billingsfors sodapanna byggdes till exempel om 2019 med byte av economiser och ny botten. Massabruk med relativt nya sodapannor är Värö, Obbolas, Östrands och Iggesunds bruk, samtliga under 20 år.
Explosioner
Driften av en sodapanna är komplicerad och medför fler potentiella risker än till exempel driften av en ångpanna. På 1900-talet var det inte alls ovanligt sodapannor exploderade. I USA kunde sex-sju sodapannor explodera varje år på 60-talet, vilket ledde till att massabruken stod stilla i månader och miljoner dollar gick upp i rök, enligt försäkringsbolaget FM Global.
Personskador och även dödsfall har förekommit även på senare år i samband med sådana explosioner. Flertalet av dessa har orsakats av att vatten läckt ned i smältan i sodapannans botten, där temperaturen är nära 1000 grader.
– Om en vattentub går sönder och vatten kommer på smältan kan det ske en vätgas- och syrgasexplosion, säger Hans Holm.
Svenska sodapannor har inte heller varit förskonade från explosioner. Den mest omfattande inträffade 1998 på Vallviks bruk då nästan hela pannan blåstes ut, men man klarade sig utan personskador.
Nedeldningskommittén
Den här typen av allvarliga säkerhetsproblem vid driften av sodapannor, som var så vanliga förr, var bakgrunden till att Nedeldningskommittén bildades 1965. Vilken sedermera bytte namn till Sodahuskommittén.
– Då gick branschen samman för att jobba med säkerheten – hur man kan jobba med, bygga och köra sodapannor säkert. Man ville också minska antalet olyckor och konsekvenserna av dem, berättar Hans Holm.
I dag finns säkerhetsfunktioner i sodapannor i form av säkerhetssystem som kan stoppa sodapannan både automatiskt och med hjälp av en knapptryckning. Sodapannan har även ett inbyggt svagt hörn om trycket i pannan skulle bli för stort vid en händelse.
– Vid misstanke om fel kan man stoppa pannan på bara några sekunder.
Men med tanke på de långtgående konsekvenserna av ett nödstopp för hela verksamheten – som regel blir hela produktionen i massabruket stannad – kanske man tvekar att använda den funktionen.
– Ibland kan det vara svårt att använda nödstoppsfunktionen. Man ställs inför situationen att stoppa hela fabriken med en knapptryckning. Denna situation kan göra att man i kritiska situationer inte stoppar pannan som man ska göra, säger Hans Holm.
Teknisk utveckling
Dagens sodapannor är inte bara säkrare, den tekniska utvecklingen har också inneburit att de är lättare att köra. Framsteg har gjorts på framför allt två områden, enligt Hans Holm.
– Dels har man gått framåt i materialvalet med tillkomsten av compound-material i tuber, vilket förlängt pannans hållbarhet. Dels har de förbränningstekniska systemen förbättrats.
De förbränningstekniska systemen har blivit effektivare och miljövänligare bland annat genom flerstegsförbränning. Enligt Hans Holm är torrhalten på luten i sodapannan idag mellan 70 och 80 procent medan den var runt 60 procent på 1950-talet. Utvecklingen av indunstningen bidrar till att öka torrhalten.
– Det är en väldig skillnad, säger han och tillägger att den högre torrhalten gör det lättare att köra pannan.
– Det är en stabilare, förutsägbarare lut att bränna.
Skadedatabas
Under Sodakommitténs möten diskuteras som sagt skador och incidenter som rapporteras in från bruken. De samlas sedan in i en skadedatabas. Varje år rapporteras 20-30 skador in till kommittén.
– Jag tror det är betydligt fler, men det är 20-30 skador vi varje år får rapporter om, säger Hans Holm.
Det finns inget krav för bruken att skriva skaderapporten.
– Men vår grundfilosofi är att om jag har sett något fel, vill jag inte att någon annan råkar ut för samma sak.
Hans Holm har märkt att det på senare år blivit vanligare att diskutera mänskligt beteende i relation till skador.
– Vi har blivit lite bättre på att diskutera hur man skulle ha reagerat i en viss situation när man för tio år sedan kanske bara talade om vad som orsakade incidenten, säger Hans Holm.
Vissa skador är dock ständigt återkommande och förändras inte så mycket över tid.
– För vissa områden är det svårt att hitta bra säkerhetslösningar, att nå hela vägen fram. Det gäller framför allt lösarplan som är ett kritiskt steg i processen, säger Hans Holm.
Text: Simon Matthis