Stora förhoppningar ställs idag på CCS (koldioxidinfångning och -lagring) för att ställa om industrin för nollutsläpp i framtiden. Med så kallad biogen CCS, avskiljning av koldioxid från förbränning av biomassa, öppnas dörren på glänt för att till och med nå negativa utsläpp. CCS sägs vara särskilt lämpat för att minska utsläppen från process- och basindustrin, till exempel massa- och pappersindustrin.
Tekniken verkar inte heller särskilt komplicerad: det enda man behöver göra är att separera koldioxiden från skorstenens rökgaser, samla in och lagra den i väl förslutna lagringsplatser så att den inte sprids ut i atmosfären igen. CCS-tekniken har dessutom varit känd i årtionden och storskaliga anläggningar finns redan i drift runtom i världen.
Om CCS nu är en relativt mogen, okomplicerad och därtill riskfri teknik, varför har inte varje massa- och pappersbruk med självaktning sin egen CCS-installation, liksom all annan tillverkande industri?
Utmaningar saknas dock inte, och de handlar i stor utsträckning om transporter. För att skicka den separerade koldioxiden till utvalda lagringsplatser, som planeras på ett fåtal platser i Europa, får transporterna naturligtvis inte generera mer koldioxid än de som avskilts. Den ideala lösningen hade naturligtvis varit rörledningar. I brist på det måste konditionerad koldioxid, det vill säga trycksatt koldioxid, lastas på containrar för frakt med fartyg eller lastbil. Transportbiten är så avgörande att vissa väljer att tala om CCTS i stället för CCS, där T står för ”transport”.
Här skulle EU kunna göra en verklig miljöinsats genom att bekosta hela uppbyggnaden av en sådan transnationell infrastruktur av rörledningar. Det skulle också rimma väl med EU:s tal om grön omställning och återindustrialisering, som annars mest låter som tomma ord.
Trots dessa och andra utmaningar har flera CCS-projekt offentliggjorts den senaste tiden. Varför just nu, undrar man. Som om någon avgörande omständighet fått alla pusselbitar att falla på plats, vilket förmått företagen att samtidigt ta steget fullt ut och våga satsa. Man kan jämföra det med AI, som blev tekniken på allas läppar för två år sedan trots att den inte heller var någon ny uppfinning.
Ett av de mest spännande CCS-projekten har sjösatts i en containerboardfabrik i USA och involverar International Paper, som är ett av världens största kartongpappersföretag, samt e-handelsjätten Amazon som slutanvändare. Om pilotprojektet faller väl ut blir nästa steg att kopiera det till hela massa- och pappersindustrin i USA, enligt teknikutvecklaren RTI International.
I Europa rör det också på sig. Finska Metsä Group meddelade nyligen att de ska genomför en förstudie kring CCS vid sitt bruk i Kemi, som företaget kallar för norra halvklotets största ”träförädlingsfabrik”. Målet har inte bara miljöförtecken, man vill även kunna använda koldioxid som materialsubstitut för att till exempel producera syntetiskt metan och metanol för den kemiska industrin, med hjälp av förnybar vätgas och biogen koldioxid. En ny stapelvara för massa- och pappersindustrin skulle i så fall se dagens ljus.
– Om [projektet] genomförs skulle koldioxidavskiljning öppna upp möjligheter för en betydande ny kemisk industri i Finland och stärka den finska vätgasekonomin, sade Sari Pajari-Sederholm, strategichef på Metsä Group, i pressmeddelandet om förstudien.
Men man är långtifrån i mål. Metsä betonar att deras CCS-satsning omfattar flera etapper och nästa steg efter förstudien blir att etablera en pilotanläggning i Rauma massabruk. Den kommer, enligt bolaget, bli den första i världen som installeras i en sodapanna. Vilket dock inte är helt sant. I Skutskärs massabruk har en CCS-pilot redan installerats i sodapannan, vilket också beskrivs som en världspremiär. Skutskärs pilotanläggning drivs inom ramen för ett EU-finansierat forskningsprojekt, där CCS testas på fyra olika fabriker samtidigt runtom i Europa. Stora Enso, som äger Skutskärs bruk, har inte lika ambitiösa planer på att följa upp pilotprojektet som sin konkurrent Metsä. De poängterar också att de bara intresserat sig för kemi- och energiintegrationsdelen av det biogena kolets värdekedja, inte lagring och utnyttjande av det infångade kolet som en resurs. Läs mer om dessa och andra CCS-projekt i en artikel i det här numret av Nordisk Papper & Massa.
Trevlig läsning!
Simon Matthis