Sent ska syndaren vakna, kan man gott säga om Miljöpartiets omsvängning i kärnkraftsfrågan – från dogmatiskt negativ till försiktigt positiv. Låt vara att uppvaknandet sker långt efter de flesta andra partiers.
Med det sagt är partiets hårdföra kärnkraftsmotstånd nog fortfarande ganska orubbligt - inte minst hos dess kärnväljare - och Miljöpartiet har länge drivit på för att Sveriges återstående reaktorer ska stängas ned helt. Med katastrofala konsekvenser för den elintensiva massa- och pappersindustrin.
Men det är förstås ett mindre bekymmer för miljöpartister. För dem är skogs-, massa- och pappersindustrin ett rött skynke – i kanske ännu högre grad än kärnkraften. Där är de nämligen oförmögna att hålla tankar i huvudet samtidigt - att skogsbruk och avverkningar är nödvändiga för att ge oss alla våra fossilfria varor. Ett nödvändigt ont. En sådan självklarhet blundar partiet för, eller rättare sagt så förtiger de den, eftersom den kanske riskerar att stöta bort partiets kärnväljare. Alla argument för skogsindustrin är nämligen greenwashing i deras värld, förment sponsrad av industrin. Att det skulle finnas något sådant som ett hållbart skogsbruk, viftar de bort som ”ett narrativ som går skogsindustrins ärenden”.
Men varför ska man överhuvudtaget bry sig om vad Miljöpartiet tycker? Det var länge sedan partiet ägde någon form av exklusiv auktoritet i miljöfrågor. Nu driver alla partier sina egen miljöpolitik med egna sakkunniga. Därmed skulle man kunna säga att Miljöpartiet har uppnått sitt syfte, som var att föra upp miljöfrågan på dagordning, och skulle kunna avveckla sig själv med flaggan i topp. Men i stället klamrar de sig fast vid vissa frågor – utan vilka de väl skulle förlora sin identitet – och en av dessa verkar tyvärr vara att inkarnera motsatsen till allt vad skogsindustrin står för.
Miljöfrågor är ofta knepiga, med många inneboende målkonflikter. Som bevarande av den biologiska mångfalden v/s hållbar turismnäring och/eller skogs- och jordbruk. Eller utvinning av mineraler för den gröna omställningen v/s de miljöskador själva exploateringen medför. Det finns inga patentsvar på vad som är bäst för miljön, det är en fråga om prioriteringar och kompromissande mellan olika intressen.
När det just gäller den biologiska mångfalden är kanske det största hotet vare sig turism, gruvor eller skogsvård, utan att civilisationen kryper allt närmare - varje timme försvinner ett antal kvadratmeter jungfrulig mark för att ersättas med någon form av bebyggelse. Här är Miljöpartiets käpphästar – förnybara energikällor – faktiskt några av de största miljöbovarna. Sol- och vindkraftsparker är extremt utrymmeskrävande för, milt sagt, litet utbyte och skulle vi gå all-in för förnybara energikällor, som Miljöpartiet drömmer om, skulle det inte finnas mycket orörd natur kvar att bevara, med tanke på den exponentiellt ökade energiefterfrågan i framtiden.
Kärnkraften står sig bra vid en jämförelse med dessa kraftslag. Ringhals kärnkraftverk, som inte upptar mer plats en medelstor stads värmeverk, står för en åttondel av Sveriges elförsörjning. Ännu mer utrymmessnåla är underjordiska vattenkraftverk - där Sverige en gång var ett föregångsland. En sådan kraftstation tar i princip inte upp mer plats ovan mark än ställverket den är kopplad till.
Markanvändning handlar i högsta grad om miljön, men det talar, av lätt förklarliga skäl, Miljöpartiet tyst om. En händelse som ser ut som en tanke är att kärnkraftslandet framför andra, Frankrike, har satt upp nettonollmål kring just markanvändning. Det kallas ZAN, som är en akronym för ”zéro artificialisation nette des sols” och kan översättas med noll betongifiering av mark. Visionen är att uppnå målet från och med 2050.
ZAN har en egen hemsida, som sorterar under franska regeringen, men trots de ambitiösa målen verkar man inte ha nått någon större framgång. Mellan åren 2011 och 2021 försvann 24 000 hektar naturmark, jordbruks- eller skogsmark om året i Frankrike, vilket motsvarar fem fotbollsplaner i timmen, enligt webbplatsen. Intressant nog är problemet som störst i områdena med lägst tryck på fastighetsmarknaden (just sådana platser där sol- och vindkraftsparker breder ut sig).
Somliga tycker nog att skog som avverkas också tas i anspråk för mänsklig eller industriell verksamhet (det vill säga ”artificiell” verksamhet). Förvisso, men då bortser man från att skogen växer upp igen. Det är ju det som gör skogsråvaran så fantastisk. Den är, som Skogsindustriernas vd Viveka Beckeman sade på Forskningsagendans dag, som galten Särimner: varje dag slaktas den och äts upp för att på kvällen vara återställd och slaktas på nytt.
Trevlig läsning,
Simon Matthis